Ah men stick mig då!

Sjuhundrafyra.

En sak som är läskigt är när det kommer en timme då jag blir skräckslagen för jag inte vet vad jag ska göra. Men har jag förstått saker och ting rätt så händer det inte bara mig och är vanligt förekommande i det här jobbet. Det är för det skitläskigt. Antagligen för att jag är svensk och har hög arbetsmoral. Det är min djupsinniga analys av det hela.

Mina Läkerol är slut och idag ska Christian lämna blod. Eller plasma. Kanske båda. Jag vet faktiskt inte. I alla fall är det bra att han gör det. Speciellt eftersom jag inte gör det. Att någon tar blod eller sprutar in något i mitt blod... Det är bland det värsta som finns. Tvåa efter höga höjder. Trea kommer vita, stora pudlar. Kan de prata så åker de upp på andra plats (kanske första till och med. Det vet jag först när jag har träffat en vit kungspudel som kan prata). Det var i mellanstadiet man skulle ta någon slags spruta mot någon slags sjukdom/tillstånd jag vet inte alls. Men de skulle tvinga mig att ta den där sprutan och jag skrek och protesterade. Protesterna gav resultat och jag fick ta sprutan några år senare än alla mina klasskamrater. Först var jag tuff och bara "jamen stick mig då... skolsköterska!". Sen tog hon fram den och jag sprattlade som en fisk på land. Hon stack mig flera gånger, den hyndan.

Att Christian ska lämna blod eller plasma eller båda betyder att jag måste laga mat. Finns det nåt värre än att vara den som måste laga middagen på måndagen? (förutom höga höjder, kungspudlar, sprutor....). Det är en anledning till att vara ensam resten av livet. Slippa laga mat åt flera personer. Egentligen tycker jag nog att det är ganska roligt att laga mat. Jag tycker till exempel att det är roligt att laga mat på en lördag. Eller en söndag. Igår lagade jag mat och det var inte ett dugg tråkigt.

Dessutom. Om jag var helt ensam i livet så skulle jag aldrig sitta kvar ensam sist och tugga vid matbordet. Då skulle jag kunna tugga exakt så sakta jag själv vill i en HEL timme. Sen har jag jävligt fin bajs också. Exemplarisk, skulle jag tro.

Idag ska jag börja läsa i min nya bok som jag inte minns vad den heter. Jag minns saker väldigt dåligt. Undrar hur det kommer kännas för min omgivning när jag är åttio år. Kanske att jag borde börja träna upp minnet nu så det inte blir sämre och sämre. För det är ju så skitdåligt redan nu.

Puss!

The Knife - Silent shout

För att jag tycker att Karin Dreijer är lite läskig. På ett bra sätt. Som Fever Ray.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0