hogieskill

 

Alltså. Jag har inte varit på skitdåligt humör i flera veckor. Det är bara idag. Och för er som inte tror mig så vill jag visa hur glad jag var förra veckan när jag hittade VÄRSTA grejen på Coop! 

 

 

Fifan. Är sjukt oinspirerad nu alltså. Har jättemycket saker att göra men det är ett jädra TJAT hela tiden också. Tjat tjat tjat. Jag örker inte med tjat. Då tar det bara stopp och sen blir jag grinig. If you wanna be my friend tjata inte. Tur att det här är min blogg så jag kan tjata hur mycket jag vill. 

 

Tjat nummer 1: jobbet. Det tjatas och tjatas och tjatas. Jag är inte bara musikkonsulent utan jag är också IT-support, teknikansvarig, webbansvarig, appansvarig, layoutansvarig samt byggnadsmästare. Konstigt att jag inte har svinmycket i lön, tycker i alla fall jag men det är väl bara jag det... 

 

Tjat nummer 2: missfall. Ja det är fortfarande SYND om mig men jag orkar inte höra om det och jag är jävligt TRÖTT. Jag orkar inte med allt medlidande men jag orkar inte heller ställa upp på midnattsmaraton eller gå ut på krogen (va fan är det för jävla förslag?). Vi kan väl se en hysteriskt rolig film och dricka två liter Pepsi? DET är en BRA idé. 

 

Tjat nummer 3: tjat. Sluta tjata. 

 

Men allt detta tjatande gynnar också min konstnärliga ådra. Härom dagen gjorde jag en fin installation på badrummet. 

 

 

Har du inget att göra den trettonde oktober? Vilken tur att det händer jättekul saker på Uno då! Ah men Uno... hur töntigt är inte det då? Inte alls. Komsi komsi!

 

Banden som är med har vi handplockat i en svår och dramatisk process, så det är bara band som vi verkligen tror på och som kommer vara STORA stjärnor inom några år. Det är sant!

 

 

 

 

Där sitter ni och tror ni ska få läsa nåt KUL eller INTRESSANT. Men det som ska skrivas idag är bara TRÅKIGT och SORGLIGT och saker som är MÄRKLIGA. 

 

Vet ni vad som är det märkligaste du kan vara med om? Du kanske tror att du vet, men det är nog för att du inte har varit med om det här andra. Det märkligaste du kan vara med om är ett missfall. Vet ni vad som är ännu märkligare att vara med om? Det är ett så kallat missed abortion. I sverige använder vi engelska. För vi tycker det är lite pinigt att prata om och då blir det lättare om vi använder engelska ord. Eller fördröjt missfall helt enkelt. 

 

Jaha. Tänker ni. Men du ville ju inte bli med barn? Nej så nu tror jag att jag har utmanat ödet. Om du är typ 12 år och läser det här, säg inte hela livet att du inte vill ha barn för det är bara synd om barnen att behöva komma till en värld där ingen bryr sig. Det är att utmana ödet för mycket. 

 

Mycket märkligt i allt det här är att man inte ska prata om detta. Så nu måste ju jag prata om detta. Och skriva om detta. För det kan omöjligt bara vara jag som tycker att... Borde vi inte prata om detta?

 

I lördags förra veckan så cyklade jag till Sofias möhippa. Tjoho! Kände att... har jag inte lite ont i magen? Meeen, så kan det ju vara ibland. Sen dansade vi. Jag tänkte... har jag inte lite väl ont i magen? Ska jag gå på toa? Jag vågar nog inte gå på toa?! Efter dansen gick jag på toa. BLOD. Inte mycket men ändå. Hade en blödning ganska tidigt. Vecka 7-8 ungefär. Det var inget konstigt med det, sa barnmorskan. Så länge det inte blir mer. Men nu kände jag att nej, det ska nog inte vara såhär. Så jag var livrädd i en-två timmar ungefär. Sen var jag tvungen att gå på toa igen. Oj vad jag inte ville gå på toa. Men det gjorde jag. Då kom det blod. Inte mängder, men så där så man vet att det inte är rätt. Ringde till sjukvårdsrådgivningen. 

 

Hon: Det är inte träningsvärk då?

Jag: ...... ... 

Hon: *suck* Ja jag skickar ett fax så du kan åka till akuten nu. 

 

Och där var det bara tjoff pang bom hej in upp sära och TYST. 

 

Jag: Varför är du så tyst... Pontus? (som denne fantastiska gynläkare hette. Bonus till honom!). 

Pontus: Ja du Jessica... Jag tror du måste gå på toa för urinblåsan är ganska stor. Jag ser inte riktigt. 

 

Jag går på toan tömmer tjoff pang bom fostret är väldigt litet för att vara i vecka tolv det är nog lika stort som ungefär... vecka sju. 

 

Okej. Vi kommer få ett mongobarn. Där fick jag för att jag aldrig ville ha barn. Ett mongobarn. Men jag kanske kan tycka om det ändå? Men det blir inget mongobarn. För det där lilla. Som inte ens var ett foster. Det som skulle vara cirka sex centimeter var knappt tio millimeter. Och det hade inget hjärtljud.

 

Så märkligt allt kan vara. Jag som precis hade börjat tjockna. Fick knäppa upp knappen och ha gummisnodd mellan knapp och hål. Det är MÄRKLIGT. 

 

På akuten fick vi ett FINT häfte. 

 

 

 

 

Det här är det värsta häfte jag sett. Nån dag ska jag gå till sjukhuset och säga "Heeej. Jag gör gärna om den här åt er. Layout och text och allt... om ni vill? Jag tycker ni borde säga ja, för det känns som att ni skojar med en när man får den här". 

 

Inuti står det saker som "det är inte ditt fel!" och "rökning kan leda till missfall". 

 

 

Den snälla och fina Pontus gav oss, eller ja, mig, tre alternativ. 

 

1. Du kan få skrapas under narkos eller med lokalbedövning. Med lokalbedövning menas alltså en spruta rakt in i livmodertappen. Aj. 

2. Du kan få tabletter. En så kallad medicinsk abort. Du tar några tabletter vaginalt, kommer inte allt ut så får du några till. 

3. Du går hem och väntar ut det. 

 

Mjaahaaa... Har jag ovetandes gått runt med ett icke-barn i magen i cirka fem veckor så känns det som att jag kan gå hem och vänta ut det. 

 

Men det skulle jag inte ha gjort! Söndagen var okej. Hade jävligt ont och blödde en del. Vad är det som ska komma ut? Klumpar sa de, en riklig blödning. Vad är en riklig blödning om man är van att ha mens som forsar ur en? Ingen aning. Jag trodde på söndagen att det kom ut. Natten till måndag hade jag VÄRKAR. Men det skulle vara så sa de. 

 

På måndagen var det okej. Jag kunde duscha och stå upp och det gjorde inte alls ont. Men sen jädrar. Jag tänkte "ska jag bryta ihop och se om Chrille klarar av det? Ska jag ringa läkarna?". Till slut gjorde det så ont att det svartnade framför ögonen. Oookeeej... tänkte jag. Försökte ringa kvinnokliniken men kom inte fram. "Vi åker till akuten!!" vrålade Chrille. "Va fan! Vi kan väl inte åka till akuten! Vi får väl åka till gyn i så fall din jävla idiot!!". Jag vet inte om jag sa jävla idiot, men smärta tar inte fram ens bästa sidor. Men helt plötsligt åkte vi till akuten och jag hörde Chrille säga saker som "är det okej om jag kör fort?!?" och jag säger saker som "men TA DET LUGNT!!". 

 

Vi fick inte komma in på akuten. Jag vet inte. Jag låg i en hall och höll på att dö. Sen kom vi till gyn. Nu trodde jag på riktigt att jag skulle dö. Gick på toa. PLUMS PLUMS PLUMS. Oj. Man vet vad "klumpar" är när klumparna kommer. Men smärtan. Den gav sig inte. "Vill du ha morfin vill du ha morfin".

 

Jag vill inte ha morfin. Jag tänkte att nej. Jag har nog upplevt smärttoppen nu. Ingen risk att det gör ondare. Jag fick läggas in där iaf. Jag vet inte varför. Det var Ingrid (som var en KUL sjuksköterska. Fler ROLIGA sjuksköterskor behövs när man har ont) som tyckte att "nä du Jessica. Jag tycker du ska vara kvar här!".

 

Så det var jag. Alldeles ensam. 

 

 

På kvällen kändes det okej. Chrille kom tillbaka och vi drack te och det kändes bara jättekonstigt att jag skulle vara där. Ta upp någons plats. Någon som är sjuk på riktigt. Fast det var himla tur att jag stannade. 

 

Natten till tisdag kom det en KLUMP till. Nattsjuksköterskan var DUM I HUVUDET. Jag känner hat emot henne. Ja det gör jag faktiskt. Hon kan ta sin vita ögonskugga och stoppa upp i röven. 

 

Vid lunch på tisdagen tryckte jag på knappen. Nu MÅSTE jag ha morfin. Jag DÖR annars! DÖÖÖÖR. Nä. Det trodde jag inte. Men jag tänkte att jag blir nog psykiskt sjuk om jag inte får smärtstillande. Så kom en barnmorska in. Med Citodon. What? Tänker jag? Allt detta tjat om morfin och så får jag lite citodon? Jaha. Det hjälpte litegrann i en timme. TRYCKA på knappen. Fick en spruta morfin. Nu jädrar, tänkte jag. Nu kommer allt bli bra. Som alla tjatat om morfin! Det hände INGENTING. Va fan! Kände mig så lurad. 

 

Låg där i sängen. Chrille var där. Stackars Chrille. Kolla vad trött han var:

 

 

Han som var så glad. Skulle bli farsa. Man har inte så kul utsikt heller. 

 

 

Delade rum med en danska. Hon pratade roligt och hennes ena äggstock hade snurrat runt sig själv (?). 

 

Sen skulle jag på undersökning. Men det var kvar. Saker var kvar. Hur är det möjligt?

 

Läkare: Du får ta en omgång tabletter till?

Jag: Vad för tabletter?

Läkare: Ja, för medicinsk abort. 

Jag: Men jag har inte fått några såna?

Läkare:... joo..?

Jag: NEJ. Jag har fått Panodil och Citodon. 

Läkare: Nej, men du kanske svalde dem? Du fick de orala och inte de vaginala. 

Jag: Nej. 

 

Jaha. Kunde jag ha fått såna tidigare? Jävla oflyt jag har hela tiden. Men så fick jag fyra tabletter att stoppa upp i muttan. Och den där smärtan jag haft innan.. HAHAHA. Jag skrattar den i ansiktet, det går att få värre! Så jag fick en morfinspruta till. Men det hände ingenting. Jag började bli lite full, that's it. Så efter en halvtimme eller nåt kommer en gudinna in i rummet. "Hej jag heter Anna och jobbar här ikväll". Anna. När jag blir stor ska jag bli som Anna. Fast utan att vara barnmorska. Hon gav mig morfin intravenöst. Oj. NU kommer allt blir BRA! Men det blev det inte. Det hände inte ett SKIT. Det var som att vara riktigt full. Men ont, det gjorde det. För det vet man ju. Har du nått smärttoppen, då hjälper ju inte smärtstillande. Fy fan så himla dumt och orättvist och allt är bara förjävligt. 

 

Sen fick jag ta två tabletter till. Fast i munnen. För inget ville ju komma ut. Hinnsäckar och slemhinnor och jag vet inte allt du kan ha i magen. Vi fick eget rum. Anna ordnade kuddar och egen säng åt Chrille och jag fick PIGGELIN. Anna brydde sig. 

 

 

Så här kan man se ut med morfin i kroppen! Så VILL man inte se ut, men man kan göra det. Jag gick på toan och SPYDDE. För det kan man göra av morfin. Anna knackar på och "Nu har jag en idé. Vill du testa akupunktur?". Har du testat akupunktur nån gång och det fungerar som det ska, då vill du det om någon frågar. 

 

Så jag åt upp min Piggelin och sen fick jag akupunktur. Det var helt FANTASTISKT. Jag kunde SOVA!! För första gången på TRE dygn så sov jag i säkert en hel timme!! Det var så härligt att jag knappt brydde mig om att jag hade ont när jag vaknade. Gick på toa och PLUMS. 

 

Chrille (som satt i rummet bredvid): Oj. Vad du bajsar... 

Jag: Det var inte bajs.... 

 

Jag tror att det kanske var som att föda ett litet litet litet barn. Det kom liksom inte ut utan jag fick krysta till. Och sen var det som att jag visste att NU JÄVLAR. NU ÄR ALLT UTE. Så jag paniktryckte på knappen och in kom... sjuksköterskan med den vita ögonskuggan. Jaaa... du ska få ett ultraljud seeen... 

 

Allt var ute. Nästan. Det var slemhinna kvar. 12 millimeter. Jaha vad bra. Ja, när det är under femton så gör vi inget mer du kan åka heeem. Tjoho!

 

Fi fan. 

 

Nu är mina byxor för stora igen. Det är jättekonstigt. 

 

Jag har skickat choklad och kort till sjukhuset. Mest till Anna och Ingrid. 

 

 

Hoppas de blev glada. Anna sa att hon hoppas vi ses på förlossningen nån gång. När det är på riktigt. 

 

Det är jättevanligt att det blir så här. Ungefär var tredje graviditet blir ett missfall sa Anna. Jaha. Vad lugnande och skönt. Jätteskönt.. och lugnande... Ja. Men det pratas inte om det. Googla så får ni se. Det är lite text på 1177. I böckerna man får hos barnmorskan vid inskrivningen är det ett litet litet kapitel. Om fördröjt missfall i stort sett ingenting. Jag tycker det är märkligt. Ska jag skämmas nu eller vaddå?

 

Puss!

 

 

För att det är så vansinnigt förbannat sjukt BRA. 

 

 

Ettusennittiosex.

Är det här året då även jag ska börja gilla Mando Diao? Och det är inte bara för att sjunger Fröding och för att jag är lokalpatriot. Herrejösses, ingen gör det lika bra som Sven-Ingvars. Men ändå!

Just nu tycker jag det är SVINKUL att Timp kommer till Karlstad igen. Båten kändes lite otippat. Hoppas jag får plats. Får ta med en skylt på Kicki Danielsson så ordnar det sig.

Puss!

The Bear Quartet - Lips

För att det är Bear Quartet.