hogieskill

Sexhundratrettiosex.

Inatt drömde jag att jag var adopterad. Jag drömmer det rätt ofta, faktiskt. Allt bottnar i att jag i stort sett är övertygad om att åtminstone en av mina två föräldrar är hittepå. När jag tar upp frågan är det ingen som tar det på allvar. Varför? För att de har något att dölja. När jag tänker på det i vuxen ålder så var det nog ett av mina största problem när jag var onge (egentligen var det största problemet att jag tänkte för mycket). Det hade egentligen varit mycket lättare om de bara hade sagt det till mig. "Det är som du tror. Du kommer egentligen inte från oss. Det är därför vi tycker att du är konstig och det är därför du känner att du inte passar in är". Allt beror på Imaginary Life. Så var det sist jag såg den också.

Men sen kom jag att tänka på det. Tänk om det är mormor som är min riktiga mamma? Det vore inte helt omöjligt. Rent genetiskt så känner jag väl att det finns mer som stämmer utseendemässigt i jämförelse med mormor än Mård och Tård. I jämförelse med Tård så finns det faktiskt ingenting som stämmer. När jag tittar på mina systrar och tittar på Tård så känns det logiskt för deras del.

Sen är det saken med min systerdotter. Hur kommer det sig att vi är mer lika (utseendemässigt) än vad jag och mina systrar är? Är mormor mamma till henne också? Eller har hon och jag samma pappa...? Är vi adopterade från samma ställe? Kanske att jag måste fråga Oprah. Hon gör tidsresor där man får se hela sitt genetiska och biologiska förlopp. "Hur kan de ha fått tre barn som är så olika?".

Sen kommer det luriga. Är man adopterad så kan man ha ärvt sina biologiska föräldrars sociala förmågor, kunskapsintag och så vidare. Kommer ihåg att jag läste det när jag gick i högstadiet. Så om dina biologiska föräldrar är moderater (utan att du vet om det) så kan du mycket väl ärva de ideologierna trots att dina "föräldrar" är ett riktigt vänsterpack. Exempel. Vi åker i bilen. Radion är på. Folk omkring mig klagar på hur en viss person pratar. Att en viss låt är jobbig. Hur någon ser ut. Och jag känner bara "MEN FÖR I HELVETE. ORKA KLAGA PÅ SÅN JÄVLA SKIT". Och jag förstår inte hur jag kan vara uppväxt med sånt och själv vara tvärtom? Nu gäller det inte konstant för alla familjemedlemmar. Men för de flesta. Det finns ett undantag men jag tror att det handlar om påverkan och inverkan på varandra. Och jag fattar ingenting. Kanske är det för att jag känner bögar. Kanske är det för att jag vet att man inte tvunget är bög bara för att man pratar som Henrik Torehammar. Kanske är det för att jag tycker att Henrik Torehammar säger roliga och smarta saker och för att jag tycker att Brunchrapporten är det bästa som har hänt P3 sen Morgonpasset.

Kanske är det för att jag är adopterad...? Eller för att jag är av en helt annan generation. Antagligen inte. För Christian och jag är ju superlika.

Igår var det en som pruttade på mig på svettis. Sist luktade det bara prutt. Nu hörde jag den. Hade det varit tanten som är typ hundra år så hade det varit helt okej. Men är man en elt vanlig människa så kan man banne mig

Förslag 1: i smyg sära på skinkorna så den åtminstone blir ljudlös
Förslag 2: hålla sig
Försla 3: gå på toaletten
Förslag 4: gå och dricka vatten och göra det diskret där borta

Jag kan fortsätta med förslag. Men prutta mig inte i ansiktet. Hade den varit luktlös så hade det varit mer accepterat. Men den luktade faktiskt! Som fan.

 
Puss!

Ted Gärdestad - Äntligen på väg

För att det är så jordgubbspajen smakar.