hogieskill

Vad skönt att veta min vän
när du tappar förståndet
Du inser snart igen,
att det inte är första gången

Femhundraåttiotre.

Oj. Det är exakt så det känns och jag önskar att jag var femton och låg hemma i sängen och grät över att ingen förstod mig och att Håkans demolåt på P3 skulle bli sanning. Nu är jag tjugotre. Det känns exakt som femton. Har tänkt mycket på det senaste tiden. Att jag verkligen inte kan minnas hur det var. Stick och brinn. För det gör jag.

Ibland känner jag bara... Hur korkad pojkvän kan jag skaffa mig? Hur kan det bli såhär? Och jag känner hur jag önskar att allt var som förr, som innan... Och bara. Suck. Alltså... bara suck. Jobbigt, irriterande, korkat.. bara urbota jävla dum i huvudet. Och så tänker jag så här också... Hur jävla korkad är inte jag. Som väljer det här. Hupp. För så är det ju inte. För just nu sitter jag med ett val, och banne mig inte om jag ska ta det ena av de två. Har jag då kastat bort saker som kunnat vara bra och värda så länge de varade? Som vissa saker jag kunnat lärt mig, vissa människor jag kunnat lära känna... kunnat ta vara på. Vissa saker jag kunnat göra.

Kooorkat...

Går runt och tror att jag vet vilka olika människor är. De verkar gå runt och tror att de känner mig. Fast jag vet själv att de som verkligen känner mig säger att jag är oberäknelig. Fast jag säger till dem som tror att de känner mig att jag verkligen vill att de ska vara så fast för båda vår skull låt det inte vara så, för det är verkligen inte så. Du kommer bli besviken och förvirrad för både du och jag tror också att jag är sån men så är det inte... Speciellt inte när du förväntar dig en viss sak.

Det kommer till mig ibland. Nu, när jag förväntas vara vuxen, så har jag lärt mig vissa saker om mig själv. Det första och främsta är att människor omkring mig har en viss bild av mig och sen händer det och då säger de... "Det är så skumt. För man vet aldrig med dig". Och jag anar den där bittra tonen, som att de trodde att de visste och sen bara... var det inte så. Och sen sitter jag här och vet inte om jag ska be om ursäkt eller inte. För jag förstår inte själv. För jag vet att jag har alltid väljer rätt människor, bara det att jag vill ha lite mer tålamod. De som håller sig kvar vet att allt hänger på tålamod.

Som i högstadiet. En gång varje år hände det. Vi bytte lärare tre gånger och varje lärare sa "Det konstiga är, att jag vet inte alls var jag har dig". Och det är först nu, när jag är tjugotre som jag förstår vad de menar. Den sista läraren hade jag en jättelång diskussion med och han sa att han tyckte det var skitjobbigt och svårt och att jag var svår. Vi satt på bussen hem från Sthlm, allt jag ville göra var att kolla på fotboll.. Jag har träffat honom flera gånger sen dess och jag har tänkt att nästa gång så ska jag säga det. Att jag förstår precis vad han menar. Nu när jag är tjugotre så förstår jag att inte många människor orkar med mig. Det kanske är för att jag egentligen är femtiotre och tre. Och jag tror att jag förstår vad han menade. Jag vill förstå vad han menar. Och jag tänker på det förvånansvärt ofta. För jag vet att det är sant. Jag vill att det ska vara sant så jag förstår något själv.

Fast det gör jag inte. Men jag önskar det. Och jag känner att jag vet inte var jag ska ta vägen. Men sen vet jag inte.

För det känns lite som att jag måste be om ursäkt för vem jag är?

Puss.

Håkan Hellström - Hurricane Gilbert

För att det är så jag känner nu.