hogieskill

Sexhundrafyrtiotre.

Det är roligt med små barnhänder som omedvetet sitter och stryker med handen på ens ben. Hur känns det? frågar jag och tittar på barnet som fortsätter att stirra rakt fram med tom blick och sakta drar handen fram och tillbaka på mitt byxben. Hallåj? Är det skönt mot handen? frågar jag igen. Och det är då det där som är så bra med barn. Han lyfter sakta huvudet emot mig, fortfarande med tom blick och spricker upp i ett jätteleeende och "jaa... du har så mjuka byxor...". En treåring har jättesmå händer och tycker i tio minuter att smalspårig manchester är det bästa som kan hända hans lila släta handflata.

Efter de tio minuterna orkar han springa runt runt runt och rita och leka och cykla och springa runt runt runt och knuffa en kamrat och bygga med lego. Det är rekreation i den rätta andan. Jag önskar att fler hade smalspårig manchester på sig. Men... många skulle nog tycka att det var konstigt om man helt plötsligt sätter sig och smeker dem på låret och stirrar rakt ut i ingenstans.

Nu ska jag sova och sova och sova. Det förtjänar jag.

Puss!

Olle Adolphson - Det gåtfulla folket

För att den liksom kändes given.