hogieskill

Sexundrafyrtiofyra.

Idag på svetten. In kliver en tant med färgglad ögonskugga, en näsduk som pannband, mikrofon och tights. Det här kommer inte bli roligt, tänker jag. Det var det inte. Hon var som hon tanten som hade gympaprogram på teven "Kniiiip!"-tanten. Jag vet inte vad hon heter för jag är inte så gammal, faktiskt. Men exakt som henne. Också drog hon dåliga skämt. Jag var under de första trekvarten helt övertygad om att nån skulle klampa in och avslöja skämtet. Men icke. Det tyckte jag var synd. Framförallt tyckte jag att det var tråkigt. Det är ju synd eftersom jag lever efter Lars Demians "Det är bara de tråkiga som har tråkigt".

Jag är så trööööött... Det ska bli så skönt att inte jobba förrän klockan fem imorrn och inte i nio och en halv timme på raken. Sköööönt. Och jag längtar till oktober med Håkan Hellström. Längtar efter Hurricane och Lena och Atombomb och Förlorare och Det är så jag säger det. Och jag längtar efter Muse. Jag längtar så jag nästan spricker. För nu är det höst. Då är Muse och Håkan och Johnossi och The View och Kaiser Chiefs det bästa som finns. Och jag älskar när de spelar Starlight på radion när jag kör bil. För det är verkligen tråkigt att köra bil och då känns det roligare. Ja.




Dessutom har de vansinnigt snygg merch på hemsidan nu.

"Kan inte du komma och vara vår fröken imorrn också?". I wish. I wish.

Puss!

Muse - Bliss

För att tjugohundraett var väldigt fint.