hogieskill

Niohundrasextiotre.

Igår var Johanna här. Vi gick i samma klass i mellanstadiet och högstadiet. På lågstadiet minns jag att hon hade en keps från Galne Gunnar och att hon var kär i Gunnar som var kär i mig. Vi har varit med om hur mycket som helst och gjort jättemycket saker tillsammans. Fast hon mestadels håller hus i Abisko och fast vi bara ses kanske varannat år så tänker jag på henne varje dag. Varje gång jag ska köra bil och inte ser vad som händer bakom ett hus. Varje gång jag ska cykla och åka över en väg. Varje gång en bil bromsar in för att någon inte sett upp. Och jag kan inte riktigt bestämma vems fel det är att jag fortfarande tänker på det varje dag. Varför jag tycker det är skitjobbigt att köra bil eller bara cykla. Jag tror att det är svensk sjukvårds fel. Fast allra mest tror jag att det är mina föräldrars fel. Men jag vet inte om det kan vara deras fel för jag vet inte hur de ska veta hur man gör när ens dotter har varit med om en bilolycka där hennes bästa vän var minuter från döden?

Jag minns varenda sekund av den där dagen. Johanna minns ingenting. När vi var tonåringar så var jag så avundsjuk för att hon inte kunde minnas nånting medans jag varje dag såg hur hennes skalle träffade marken och det bara bultade blod ur den. Jag minns till och med att jag ställde upp mopeden på stödet. Att jag tyckte att killen som körde bilen var dum i huvudet inte kunde agera vuxet och ens svara när jag frågade om han hade en mobiltelefon. Hur jag inte ens kunde gråta när ambulanssjukvårdarna bad mig ringa Johannas mamma och säga att hennes dotter hade blivit påkörd. Att de ens bad mig göra en sån grej tycker jag är alldeles förkastligt. Men det fanns ju liksom inget val. "Hej det är Jessica. Johanna har cyklat in i en bil och vi måste åka till sjukhuset".

Hon kom körandes i bara strumporna.

Det enda som var bra var att det var en fotbollskamrats pappa som körde ambulansen. Han kände mig litegrann och sa bra grejer.

På sjukhuset kom aldrig helikoptern och när de kom rusandes med Johanna genom korridoren för det hade blivit alldeles för mycket blod i skallen så det gick inte att vänta på helikoptern längre. Då var det någon som skrek "varför är hon kvar här?! hon ska inte se det här!". Men det gjorde jag.

Efteråt var det ingen som frågade hur jag mådde. Alla sa bara "hade hon häng på dig på mopeden?" eller "det var flera stycken som hade sett att hon hängde på dig". Det kändes som att alla tyckte det var mitt fel. Vi brukade ta häng på varann när den ena cyklade. Men just den dagen släppte hon till och med mycket tidigare än vad vi brukade göra. Vi brukade alltid släppa på samma ställe för det kom massa rötter, som inte gick att köra över i den hastigheten, några meter framför.

Fort gick det i alla fall och Johanna ropade på något obehagligt och väldigt konstigt glatt sätt att "kommer det en bil nu så dör jag!". Kedjan hoppade och hon bromsade liksom inte.

Jag hoppas att alla jag känner aldrig någonsin behöver vara med om en sån olycka. Det färgar hela ens liv och bilderna försvinner aldrig ur huvudet. Det var tur att jag hade många vänner och att vi var ett stort gäng som var tajta och kände varandra väl. Annars hade jag antagligen inte klarat mig så bra.

Puss!

Håkan Hellström - Man måste dö några gånger innan man kan leva

För att det helt säkert är så.