Sätt ner foten för din egen hjärna

Ettsenetthundrafyrtio.
 
Jag skrev ett inlägg för några veckor sen om den här orättvisa världen vi lever i. Och sen dess har det hänt ännu mer orättvisa saker. Det är så mycket så jag förstår inte hur det är möjligt. Och i små korta stunder känns mina egna problem bara löjliga och fjuttiga och meningslösa. Men så är det så klart inte. Vi lever i olika verkligheter och ingens problem är mindre än någon annans. Jag tycker det är respektlöst att ta någons problem och säger "ah men jag då" eller "tänk på barnen i afrika". Att ta någons känslor slänga dem på marken, stampa på dem och spotta på dem. Det är inte schysst. Eller folk som tar någons upplevelse av en sak och säga "Nej, men så var det inte alls!". Jo, för mig eller honom eller henne var det EXAKT så som hen berättade. Och för dig var det inte så.
 
Jag kommer aldrig någonsin i hela mitt liv säga till Emmie "Det är väl inget att gråta för?" eller "Du ska inte vara ledsen". För man FÅR vara ledsen. Jag blir så förbannad på vuxna som säger så. Man ska vara arg och ledsen och förbannad. Hur skulle man annars kunna och orka vara glad mellan gångerna? 
 
När vi fick missfall för ganska exakt två år sen. Jag vaknade på morgonen och var lite stressad för jag skulle iväg på möhippa. Jag kände en molande värk. Typ mensvärk. Jag har skrivit om de här förut så bläddra igenom arkivet om du vill läsa om det. Men iaf. Den dagen hade jag en ny kavaj på mig. Som jag var fullkomligt KÄR i. Det är kanske den finaste kavaj jag sett. Men sen den dagen så har den hängt i garderoben. Jag har inte velat ha på mig den. Jag är idrottare i grunden så jag kommer nog alltid ha idrottsskrocken i huvudet. Plus att jag tror att jag har OCD faktiskt... Christian har ju också alltid sagt det. "Ska du inte slänga den där?" eller "Den där ska du väl inte ha på dig...?". I helgen hade vi konferens. Och tamejtusan. Jag tog på mig den. Jag kände bara att NEJ. Nu får det vara nog! Och så var jag typ LIVRÄDD hela dagen när jag hade på mig den. Sjukt. Men vi överlevde. Allihopa.
 
 
Kolla så satans snygg den är!
 
Puss!
 
Veronica Maggio - Hädanefter
 
För att jag var stökig och stöddig jag var nästan inte dödlig. Ända tills jag blev vuxen. För kanske ett år sen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0